Idag tog Anna Lena med mig ut i hagen för att träffa kvigorna. De har precis blivit utsläppta på bete för våren. De var fjolårs kvigor, så de är ganska stora, och de låg i en stor hög på ängen och mumsade i sig gräs. Anna Lena och jag la oss på mage och sedan rullade vi oss in under elstängslet.

Jag var förstås ganska rädd. Jag har ingen erfarenhet av djur som väger mellan 500 kilo och ett ton och jag vet att jag inte kan springa undan dem ifall de bestämmer sig för att trampa ned mig. Det visade sig dock att de var bra mycket räddare för mig än jag var för dem.
Kvigorna var mycket reserverade. När vi satte oss på huk så kom de dock fram till oss för även om de var rädda så var de framför allt nyfikna och när kände sig modiga så sträckte de fram sina taggiga tungor och drog dem längs med armen på mig. Det kändes som att bli slickad av en golvslip.

När jag råkade röra mig för hastigt så skenade flocken genast iväg och för ett ögonblick så var jag rädd att bli nedtrampad av dem under deras panik men Anna Lena berättade att det absolut inte var någon fara. Man kan i och för sig bli trampad på, sa hon, om man står väldigt nära en kviga och hanterar henne men hon skulle inte trampa ned en människa med flit.
Efter ett tag så tappade flocken intresset och gick iväg för att göra sånt som kvigor gör men jag bestämde mig för att följa efter. De fortsatte gå undan men jag gav mig inte. Jag följde efter dem tills de stannade och sedan la jag mig i gräset bredvid dem tills de kom fram; dessa jättelika varelser. Återigen så slickade de mig misstänksamt på skorna.
Mitt första intryck är att kvigor är ganska känsliga och inte alls särskilt våldsamma eller buffliga. De är nyfikna och skygga och i stort sett omöjliga att få fatt i. Hur ska vi få tag i en av dem, överhuvudtaget, för att få upp henne till Quatrohelixmaskinen nu på lördag?
DEL TVÅ SAMMA DAG;
Förhandlingarna har gått i stå. Jordbrukarna, Jan och Anna Lena Skog, är tveksamma till ifall deras kvigor klarar av uppgiften. Kvigorna är fortfarande skygga och tämligen vilda och jordbrukarna är oroliga för hur de kommer att reagera ifall de förs till en ny plats med mycket folk. ”Vad gör ni ifall hon springer till skogs?” undrar de.
De menar att; ”Ifall hon får för sig att skena så kommer hon springa rakt igenom stängsel och alltihop. För att inte tala om hur hon kommer reagera när hon leds ut ur hästvagnen och fram till kullen. Hon kommer hoppa och sparka omkring sig.”
”Om vi hade haft längre tid på oss” säger de ” så hade vi kunnat vänja kvigan vid att stå tjudrad och vi hade kunnat vänja henne vid folk.”
Det är klart att det hade varit smidigare men vi vill ju ha en vild kviga för det står uttryckligen i Lekarerätten att hon måste vara vild.
Jan och Anna Lena har annars en tam kviga också; en som bara är några månader gammal. Vi skulle till nöds kunna använda henne ifall vi tänjde på begreppet vild men Anna Lena är tveksam även till det.
”Hon är för liten” säger bonden beskyddande.
Hon och Jan driver ekologiskt jordbruk och de månar om sin boskap. Just den här kvigan, hon som är tam och bara några månader gammal, har de gipsat benet på tre gånger för att hon ska klara sig. Hon fick nämligen sitt ben avtrampat av mamman när hon föddes. Det är ovanligt att bönder lägger ned sådant besvär på en enskild kviga.
Jonas Engman, Teatermaskinens konstnärlige ledare, föreslog som en del i förhandlingen med bönderna att hans teatergrupp skulle kunna köpa loss en av kvigorna från dem. I så fall skulle ansvaret inte längre vara böndernas utan teatergruppens och då skulle mitt projekt kunna genomföras.
”Sedan kan den få gå här uppe i kullen” menar Jonas när jag sitter själv och pratar med honom över ett glas vin ”och växa till sig tills i höst då vi inviger huset. I så fall så kan vi leda upp henne på ett offeraltare när hon är fullvuxen och sedan kan vi offra henne till Dionysos genom att skära halsen av henne. Publiken skulle kunna vandra genom det rinnande blodet under kvigan som en del av riten.”

Mitra, inte Dionysos, men idén är densamma
Det är inte konstigare än Halal eller vanlig hederlig renslakt, menar Jonas. Han förklarar att samerna inte får slakta sina egna renar men de vägrar i sin tur att äta renar som har körts till slakteriet för det köttet är stressat. Förr i tiden ställde man renen tills den blev lugn och sedan stötte man till den när det var oväntat och då fick renen en bra död.
Bönderna missade Jonas idéer om Dionysiska offerriter och det är möjligt att de skulle vara mer positiva till att sälja oss en kviga ifall de kände till hans planer men mötet slutade med att de inte ville sälja oss någon boskap alls. Inte den här gången i alla fall.
Det är alltså inte bara att vandra in på en bondgård och hämta upp en kviga utan vidare. Ifall djuret är på bete så ska det in i ladgården igen och redan det innebär ett visst arbete. Sedan ska de hanteras på plats. Min egen säkerhet är bara en detalj i den här frågan.
Det finns en medarbetare här på Teatermaskinen som heter Skägget (det är hans riktiga namn) och han har stor erfarenhet av alla typer av djur. Vi erbjöd oss att låta skägget se till att kvigan kom på plats ordentligt för att avlasta bönderna men Jan och Anna Lena var ändå tveksamma till idén. Ytterst handlar deras tvivel nog om en genuin omtanke om djuren men kanske också om en oro för att bryta mot någon regel.
Livet omgärdas idag av en uppsjö regler och förordningar vilka gör det hart när omöjligt för människan att förverkliga sina mest grundläggande konstnärliga visioner.
Utrymmet för att genomföra konst, om vi förstår konst som något som omprövar en situation, är i stort sett minimalt. Är det inte brandskyddsregler, barnombudsmän eller djurskyddsföreningar så är det fackföreningar, skatteverket eller skönhetsrådet som lägger käppar i hjulet för oss.
Det är inte konstigt. Konst är det som rubbar oss, något som gör oss osäkra, och regler är ju till för att göra människor säkra. Ju längre demokratin framskrider desto fler regler skapar vi och desto mer trygghet försöker vi bygga. I vår kamp för att jaga olyckan och döden på porten med hjälp av regler och förordningar så murar vi in oss i ett fängelse av cykelhjälmar, pappaselar och medvetenhet.

Jofa Lekhjälm Blå sportonnet.se
Samhällsapparaten är inriktad på att producera trygghet. Vi mals ned av ett kvävande regelverk som ska bädda in oss i bomull. Det är svårt att orka begå handlingar som andra människor skulle kunna ha en avvikande uppfattningar om men ändå är det just det som konstnären måste göra.
Det som återstår, för konstnären, är antingen att bryta mot regelverket eller att underkasta sig ordningen. Ytterst är det en fråga om vår rätt att hantera den punkt i livet där den sociala ordningen inte räcker till, där allt rasar; döden. Om vi inte får ha ett utrymme, konsten, där vi får begå överträdelser så har vi ingen plats där vi kan hantera frågan om vår egen upplösning; döden. Konstens rätt att bryta mot de regler som andra system sätter upp är en fråga om vår rätt att vara människor.

Orgien är ett sätt att närma sig sin egen annalkande upplösning
Idag ska jag jaga andra bönder för att se om det går att rädda situationen. Om det inte går att få tag på en bonde som kan tänka sig att ställa upp med en annan kviga så måste jag hitta en annan strategi.