Dividatoriet

Jag har äntligen träffat en kviga som är intresserad av att delta i mitt prövande av Lekarerätten.

Hon heter 227 och hon når mig ungefär halvvägs upp på bröstet.

Nu återstår alltså bara att förbereda kullen, olja handskarna, smörja skorna och raka svansen.

Miriam och hennes dansare anlände igår, tillsammans med Johannes Schmidt. De flesta andra som ska delta i Teatermaskinens Utopiska montage anländer senare idag så i kväll ska vi ha en stor middag på byggarbetsplatsen.

Välkommen på lördag!

Idag tog Anna Lena med mig ut i hagen för att träffa kvigorna. De har precis blivit utsläppta på bete för våren. De var fjolårs kvigor, så de är ganska stora, och de låg i en stor hög på ängen och mumsade i sig gräs. Anna Lena och jag la oss på mage och sedan rullade vi oss in under elstängslet.

Jag var förstås ganska rädd. Jag har ingen erfarenhet av djur som väger mellan 500 kilo och ett ton och jag vet att jag inte kan springa undan dem ifall de bestämmer sig för att trampa ned mig. Det visade sig dock att de var bra mycket räddare för mig än jag var för dem.

Kvigorna var mycket reserverade. När vi satte oss på huk så kom de dock fram till oss för även om de var rädda så var de framför allt nyfikna och när kände sig modiga så sträckte de fram sina taggiga tungor och drog dem längs med armen på mig. Det kändes som att bli slickad av en golvslip.

När jag råkade röra mig för hastigt så skenade flocken genast iväg och för ett ögonblick så var jag rädd att bli nedtrampad av dem under deras panik men Anna Lena berättade att det absolut inte var någon fara. Man kan i och för sig bli trampad på, sa hon, om man står väldigt nära en kviga och hanterar henne men hon skulle inte trampa ned en människa med flit.

Efter ett tag så tappade flocken intresset och gick iväg för att göra sånt som kvigor gör men jag bestämde mig för att följa efter. De fortsatte gå undan men jag gav mig inte. Jag följde efter dem tills de stannade och sedan la jag mig i gräset bredvid dem tills de kom fram; dessa jättelika varelser. Återigen så slickade de mig misstänksamt på skorna.

Mitt första intryck är att kvigor är ganska känsliga och inte alls särskilt våldsamma eller buffliga. De är nyfikna och skygga och i stort sett omöjliga att få fatt i. Hur ska vi få tag i en av dem, överhuvudtaget, för att få upp henne till Quatrohelixmaskinen nu på lördag?

DEL TVÅ SAMMA DAG;

Förhandlingarna har gått i stå. Jordbrukarna, Jan och Anna Lena Skog, är tveksamma till ifall deras kvigor klarar av uppgiften. Kvigorna är fortfarande skygga och tämligen vilda och jordbrukarna är oroliga för hur de kommer att reagera ifall de förs till en ny plats med mycket folk. ”Vad gör ni ifall hon springer till skogs?” undrar de.

De menar att; ”Ifall hon får för sig att skena så kommer hon springa rakt igenom stängsel och alltihop. För att inte tala om hur hon kommer reagera när hon leds ut ur hästvagnen och fram till kullen. Hon kommer hoppa och sparka omkring sig.”

”Om vi hade haft längre tid på oss” säger de ” så hade vi kunnat vänja kvigan vid att stå tjudrad och vi hade kunnat vänja henne vid folk.”

Det är klart att det hade varit smidigare men vi vill ju ha en vild kviga för det står uttryckligen i Lekarerätten att hon måste vara vild.

Jan och Anna Lena har annars en tam kviga också; en som bara är några månader gammal. Vi skulle till nöds kunna använda henne ifall vi tänjde på begreppet vild men Anna Lena är tveksam även till det.

”Hon är för liten” säger bonden beskyddande.

Hon och Jan driver ekologiskt jordbruk och de månar om sin boskap. Just den här kvigan, hon som är tam och bara några månader gammal, har de gipsat benet på tre gånger för att hon ska klara sig. Hon fick nämligen sitt ben avtrampat av mamman när hon föddes. Det är ovanligt att bönder lägger ned sådant besvär på en enskild kviga.

Jonas Engman, Teatermaskinens konstnärlige ledare, föreslog som en del i förhandlingen med bönderna att hans teatergrupp skulle kunna köpa loss en av kvigorna från dem. I så fall skulle ansvaret inte längre vara böndernas utan teatergruppens och då skulle mitt projekt kunna genomföras.

”Sedan kan den få gå här uppe i kullen” menar Jonas när jag sitter själv och pratar med honom över ett glas vin ”och växa till sig tills i höst då vi inviger huset. I så fall så kan vi leda upp henne på ett offeraltare när hon är fullvuxen och sedan kan vi offra henne till Dionysos genom att skära halsen av henne. Publiken skulle kunna vandra genom det rinnande blodet under kvigan som en del av riten.”

Mitra, inte Dionysos, men idén är densamma

Det är inte konstigare än Halal eller vanlig hederlig renslakt, menar Jonas. Han förklarar att samerna inte får slakta sina egna renar men de vägrar i sin tur att äta renar som har körts till slakteriet för det köttet är stressat. Förr i tiden ställde man renen tills den blev lugn och sedan stötte man till den när det var oväntat och då fick renen en bra död.

Bönderna missade Jonas idéer om Dionysiska offerriter och det är möjligt att de skulle vara mer positiva till att sälja oss en kviga ifall de kände till hans planer men mötet slutade med att de inte ville sälja oss någon boskap alls. Inte den här gången i alla fall.

Det är alltså inte bara att vandra in på en bondgård och hämta upp en kviga utan vidare. Ifall djuret är på bete så ska det in i ladgården igen och redan det innebär ett visst arbete. Sedan ska de hanteras på plats. Min egen säkerhet är bara en detalj i den här frågan.

Det finns en medarbetare här på Teatermaskinen som heter Skägget (det är hans riktiga namn) och han har stor erfarenhet av alla typer av djur. Vi erbjöd oss att låta skägget se till att kvigan kom på plats ordentligt för att avlasta bönderna men Jan och Anna Lena var ändå tveksamma till idén. Ytterst handlar deras tvivel nog om en genuin omtanke om djuren men kanske också om en oro för att bryta mot någon regel.

Livet omgärdas idag av en uppsjö regler och förordningar vilka gör det hart när omöjligt för människan att förverkliga sina mest grundläggande konstnärliga visioner.

Utrymmet för att genomföra konst, om vi förstår konst som något som omprövar en situation, är i stort sett minimalt. Är det inte brandskyddsregler, barnombudsmän eller djurskyddsföreningar så är det fackföreningar, skatteverket eller skönhetsrådet som lägger käppar i hjulet för oss.

Det är inte konstigt. Konst är det som rubbar oss, något som gör oss osäkra, och regler är ju till för att göra människor säkra. Ju längre demokratin framskrider desto fler regler skapar vi och desto mer trygghet försöker vi bygga. I vår kamp för att jaga olyckan och döden på porten med hjälp av regler och förordningar så murar vi in oss i ett fängelse av cykelhjälmar, pappaselar och medvetenhet.

Jofa Lekhjälm Blå sportonnet.se

Samhällsapparaten är inriktad på att producera trygghet. Vi mals ned av ett kvävande regelverk som ska bädda in oss i bomull. Det är svårt att orka begå handlingar som andra människor skulle kunna ha en avvikande uppfattningar om men ändå är det just det som konstnären måste göra.

Det som återstår, för konstnären, är antingen att bryta mot regelverket eller att underkasta sig ordningen. Ytterst är det en fråga om vår rätt att hantera den punkt i livet där den sociala ordningen inte räcker till, där allt rasar; döden. Om vi inte får ha ett utrymme, konsten, där vi får begå överträdelser så har vi ingen plats där vi kan hantera frågan om vår egen upplösning; döden. Konstens rätt att bryta mot de regler som andra system sätter upp är en fråga om vår rätt att vara människor.

Orgien är ett sätt att närma sig sin egen annalkande upplösning

Idag ska jag jaga andra bönder för att se om det går att rädda situationen. Om det inte går att få tag på en bonde som kan tänka sig att ställa upp med en annan kviga så måste jag hitta en annan strategi.

Anlände Riddarhyttan i förrgår. Har inackorderats i en gammal skola som heter Skräppo eller något liknande. Skräppo är ett rött allmogehus från artonhundratalet men Teatermaskinen håller på och bygger in hela huset i sitt nya plåtbygge; Quatrohelixmaskinen.

Quatro, i folkmun, är något så omöjligt som ett arkitektritat jättebygge avsett för scenkonst mitt i skogen i Bergslagen och det byggs helt utan stöd från kulturrådet. Tanken är att huset ska vara en plats dit konstnärer från hela världen kan komma för att bo och arbeta.

För att fira huset så har Teatermaskinen bjudit in mig och andra scenkonstnärer från fyra världsdelar till vad de kallar ett Utopistiskt montage. Vi har alla fått en liten budget och tio minuter var för att göra ett stycke scenkonst runt temat Utopi.

I mitt arbete ska jag pröva Lekarerätten från Äldre Västgötalagen. Lekarerätten beskriver vad samhället skulle göra med en gycklare eller en lekare på medeltiden; ”en som går med giga eller fiddla”, när han sökte upprättelse ifall han hade blivit misshandlad.

Lekaren leddes upp på en kulle med inoljade händer och sedan skulle han hålla fast en skenande kviga i hennes svans. Om han lyckades så fick han behålla kvigan som bot för skadan och njuta henne “som en hund njuter gräs” men om han misslyckades så skulle saken vara utagerad och han hade inte större rätt att klaga på sin misshandel “än en hudstruken trälinna.”

“Detta är lekares rätt; blir en lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir en lekare skadad, den som går med giga eller far med fiddla eller trumma, då skall man ta en vild kviga och leda upp den på en tingshög. Då skall man raka svansen och sedan smörja den. Då skall man ge lekaren nysmorda skor. Då skall lekaren taga kvigan i svansen. En man skall slå kvigan över rumpan med en piska av vass. Kan han hålla fast, då skall han hava den goda ägodelen, och njuta den som en hund njuter gräs. Kan han inte hålla fast så have och tåle han det som han fick; skam och skada, och have inte mer rätt att klaga än en hudstruken trälinna.”

(Lekarerätten, Äldre Västgötalagen)

Lekarerätten ställer ett par frågor om den samtida scenkonstens rätt att utmana sin omvärld. Lekaren kunde håna kungen, något andra inte hade rätt till, men priset för det var att han inte också kunde få rättssystemets beskydd. Han kunde ju inte både stå utanför och innanför lagen. När lekaren ville ha rättvisa så fick han därför begå en i det närmaste omöjlig handling och om han lyckades med det så så fick han “rättvisa” men egentligen var hela spektaklet bara ytterligare ett gyckel, ett sätt från rättssystemets sida att tvinga gycklaren att fortsätta vara gycklare oavsett vad som hände.

Frågan om konstens rätt att kräva utrymme på bekostnad av andra system i samhället är aktuell. Ett sätt att arbeta med den frågan, tänkte jag, är att pröva Lekarerätten i modern tid. Moderna konstnärer har ingen frizon och inga privilegier som skiljer oss juridiskt från andra människor. Vi är dömda att vara produktiva, precis som alla andra, trots att vårt arbete egentligen är improduktivt. Konst är, till skillnad från kultur, destruktivt.

Med kultur menar jag språkligt bekräftande verksamhet som befäster värderingar. Med konst menar jag istället språkligt undersökande verksamhet som ifrågasätter värderingar, Konst är destruktivt i relation till de verkligheter som kultur producerar. Kultur kan alltså vara rättsväsendet likaväl som en föreställning på en länsteater.

Konst är onyttigt på samma sätt som det medeltida gycklet. Gycklaren drog förbi sädesfälten med sin giga i munnen medan bönderna sådde och harvade men han behövde äta precis som alla andra. Han var ständigt skrattandes, på väg mot nya äventyr, och troligen avskydd av alla. För att göra det möjligt för honom att ta den rollen så hade gycklaren en särställning som garanterade att han skulle kunna fylla sin destruktiva, improduktiva, funktion. Han hade bara en enda uppgift: att göra det förbjudna. Dagens konstnärer förväntas fylla samma funktion men vi har inga rättigheter som underlättar arbetet för oss. Istället för Lekarerätten fick vi A-Kassa, sist in- sist ut och egenföretagande. Hur ska vi kunna göra konst under sådana förhållanden?

Konstnär

Mitt arbete under Utopimontaget på Teatermaskinen nu på lördag ska alltså bli att hålla fast en skenande kviga i hennes svans på det sätt som skildras i Lekarerätten.

Idag så tog Anders Olsson, Teatermaskinens producent, med mig ut till en bondgård. Bönderna, Jan och Anna Lena Skog, var väldigt tillmötesgående och de ska låta mig umgås med sina fjolårskvigor i morgon under ett par timmar.

De säger att det är ovanligt att kor sparkar bakåt men att det är säkrast att stå nära rumpan eftersom kors och kvigors sparkar gärna rör sig i en slags cirkel utifrån och in. Om en sådan spark träffar knät, säger Jan, så ryker knät.

En annan källa, en kvinna vid namn Katrin på Teatermaskinen som är van vid kor, säger att det inte alls är ovanligt att kossor sparkar bakåt. Det troliga, menar hon, är att kvigan kommer försöka sparka sig fri från den som håller i svansen genom att sparka låga sparkar som går lite åt sidorna från rumpan. Hon tror inte att kvigan kan nå mig med sparkarna ifall jag håller längst ut i svanstofsen.

Lite olika bud alltså men i morgon ska jag bekanta mig med dem.

I morse så låg det en man på trottoaren utanför min lägenhet.

Han sträckte armarna mot himlen.

Det rann blod längs med hans högra vad.

Han var skjuten med två skott.

Bordet är byggt i en gråbrun dammig träsort och skivan är decimetertjock. Från ena änden till den andra är det fem meter långt. Ett så kallat långbord.

Vinden drar in över bordet. Den kommer farandes med färgerna och den tar tag i mitt långa hår så att det delvis fastnar i skägget. Jag tar ett djupt andetag och låter händerna vila mot bordskanten medan världen roterar runt oss.

Tretton tomma stolar står runt bordet. Fem av dem står till vänster om mig, fem av dem står till höger om mig och sedan står det en stol vid varje kortsida på bordet. Den trettonde stolen står uppställd på den andra långsidan av bordet mitt emot min plats. Jag behåller ögonen halvslutna men mina läppar dras ut i ett leende.

Under fötterna kan jag känna det svala gräset. Det är ett fuktigt och mjukt gräs av den sort som man planterar i trädgårdar. När jag trycker ned tårna genom gräsmattan känner jag den kletiga jorden. Skärgården är stillsam och mörkblå men medan solen sjunker bakom mig så slår alla färger över till blygrått.

Jag låter mina ögon sjunka in i kameran som är fasttejpad på ryggstödet på stolen mitt emot. Jag kan se att hon fryser nu. Hon får gåshud längs med låren och benen skakar mot bordsskivan men hon försöker ligga still.

Flickans näsborrar vidgar sig lite. Näsan är platt men den sticker ut precis ovanför munnen; som på alla japanskor. Ögonen är smala slitsar som skär genom pannan. Läpparna är trånga.

Jag låter blicken vandra över hennes ben. Den kalla lukten från laxbitarna blandas med en lätt doft av färska kissdroppar från fitthåret. Sushi på skalade kräftstjärtar välver sig runt venusberget. Hela hennes gåshud är klädd från topp till tå i små riskuddar med fisk.

Jag ska fylla era nät, säger jag mot kameran med uppspärrade ögon. Under särken är jag naken och nu trycker jag mitt stånd mellan bordet och magrutorna. Samtidigt tar jag en bordskniv i ena handen och en gaffel i den andra. Jag håller mig pressad mot bordet medan jag vänder mig uppåt emot flickan. Ikväll så går vi hela vägen, säger jag till henne. Nej, nej, gnyr hon med matt röst. Jo, jo, mumlar fiskarna med mjuka basröster medan de spritter irriterat på sina risbäddar.

Jag för in kniven i hennes mussla och öppnar den med ett plopp. Ett väsande ljud följer snittet uppåt längs med buken. Skuldergördlarna faller åt sidorna över bordet och hela innanmätet kollapsar. Bukfenorna slår förvirrat. Samtidigt som kniven rör sig uppåt genom hennes slemmiga fjällhinna så rinner det ut en slingerhög av förvirrade ålar ur innanmätet. De rör sig runt och genom varandra, bort från hennes kropp, ut över bordsskivan och ned över kanten i nervösa spattiga rörelser.

När jag är uppe vid halsen, där gälarna slår i panik och upphetsning, så stannar jag upp. Med en öm gest för jag de sista ålarna i magsäcken åt sidan och där, längs med den blottlagda ryggraden, ser jag glansiga klasar med rom. De klamrar sig fast likt cancersvulster mot den röda insidan av ryggens kött.

Jag klättrar upp på bordet och sätter ett knä på varje sida av hennes uppsprättade kropp.

Medan vinden sliter i mitt hår så mjölkar jag mig själv över den döende härligheten.

Det var varmt och fuktigt. Jag sparkade till industrifläkten och med ett brummande läte började den vispa runt den trögflytande luften. Socker, grädde och kakao blandades med en frän stank av svett, fitta och stjärtsaft.

När hon steg över tröskeln träffades hon av doften av socker och sex. Hon skyggade till. Näsborrarna fladdrade och vätskor rann över huden på henne tills de vita bomullstrosorna började klibbade i fittspringan.

Stäng dörren, sa jag. Ögonen stirrade hotfullt under luggen men armarna föll ned och de starka låren särades. Jag tog fram min kamera.

Hon började knåda det vänstra bröstet. Med den andra handen tog hon en skopa mjuk choklad rakt ut ur väggen. Chokladen pulserande som ett hjärta och hon smetade in den mellan benen.

Jag tände de rödgula deoderna och zoomade in på hennes gap. Hon böjde sig långsamt framåt mot kameran. Saliv samlades i våra mungipor.

Så stötte hon emot väggen. Skinkorna sjönk in i chokladen och hon smetade sin stjärt fram och tillbaka i den.

Väggen började bubbla. En chokladkuk reste sig som en gejser av lera ur den. Hon jämrade sig och smekte våldsamt penisen med händerna. De blev söliga och brungeggiga och hon slickade ivrigt i sig smeten.

Nu höll jag kameran alldeles stilla. Ett huvud välvde sig utåt ovanför henne. En arm dök upp bredvid henne. Mannen i väggen hade inga drag, han var oformlig, men mitt i det pulserande ansiktet så formades det en mun.

Chokladarmarna sökte sig runt blondinen. Hennes ögon fylldes av skräck. Hon trycktes ihop. Chokladkuken började leta sig in genom trosornas fibrer och hon gungades fram och tillbaka i mannens armar medan kuken pulserade i hennes kön.

En brun sockervåg svepte över väggen och likt en rullande läpp sänkte den sig över hennes näsa. Det enda som fortfarande syntes av henne var den gapande munnen mitt i chokladen.

Så vällde väggen inåt i munnen och med ett slurp - som när en fitta fiser - blev allting stilla och slätt igen.

Den sista tiden har jag haft anledning att ställa mig frågan: vad är postdramatisk teater? Jag har varit på två föreställningar som antingen påstår sig vara postdramatiska eller som genom sin form utstrålar postdramatisk medvetenhet. De två föreställningarna är Institutets Invisible Empire och Teatermaskinens Zombient.

Zombient

Min bakgrund är att jag å ena sidan under en period var knuten till Institutet och att jag å andra sidan ombads delta i en diskussion om teatermaskinens föreställning av deras producent Anders Olsson när de gästade Malmö. Jag kunde tyvärr inte delta i samtalet men jag såg som sagt föreställningen.

Efter att ha deltagit i Institutets föreställning, Invisible Empire, så kände jag att det blev uppenbart att om man tar bort någonting så måste man ersätta det med något. Där brast den tyckte jag. Min allmänna upplevelse var att Institutet och deras medarrangörer inte hade fattat de beslut som de borde ha tagit och att man hade haft som ambition att nätverka med utländska samarbetspartners men att arrangörerna inte hade hittat en modell för att föra samman alla som deltog i nätverket i en vision, om än en polyfon sådan.

Vithet är ett laddat och intressant ämne men jag kände inte att konstnärerna hade närmat sig det i väsentlig mening. Istället litade de mycket på ämnet i sig och på den forskning som förs runt ämnet och lade sitt krut på att bygga ett läger där människor skulle sammanstråla.

Resultatet blev en förvirrad och lätt paranoid stämning och som besökare lämnades man med en känsla av obehag. Allt för sent fick vi veta att vi skulle vara muséeföremål i guidade turer som genomfördes på området, turer där besökare kom utifrån och betraktade oss som deltog.

Vi skulle delta i studiecirklar som skulle diskutera vithet men de som höll i studiecirkeln hade inga strategier för hur samtalen skulle föras på ett konstruktivt sätt. Plötsligt dök det upp en ny grupp med ”experter” som skulle leda studiecirkeln. De här personerna kom från ingenstans och hade inte heller fått klart för sig vad de skulle syssla med i projektet.

När vi skulle utvärdera föreställningen den sista dagen så bemöttes alla frågor runt arrangemanget med floskler som att det var ”intressant” att vi hade reagerat så förvirrat när auktoriteten var frånvarande. Men det där är ju snömos för auktoriteten var i allra högsta grad närvarande under lägret. Någon hade planerat måltiderna, någon hade satt samman programmet och någon hade valt ut en grupp med människor som skulle sammanstråla under arbetet. Det var otydligt ifall arrangörerna tyckte att det sociala experimentet att sammanföra människor var mest intressant eller om det var frågan om vithet som intresserade dem. Jag fick känslan av att arrangörerna hade tyckt olika i den frågan och att man inte hade haft energi nog för att förhålla sig till skillnaderna mellan de olika  intressen som de många grupperna företrädde.

Invisible Empire var inte resultatet av en frånvarande auktoritet, snarare leddes projektet av en auktoritet som försökte göra sig osynlig. Skämdes den? Tyvärr blev utvärderingen ett fiasko i den bemärkelsen att arrangörerna inte ville stå för sin val. Problemet med det är att det enda som vi kan utvärdera är konstnärernas intentioner i relation till besökarnas upplevelser. Om arrangören inte vill stå för sina intentioner finns det ingen uppriktighet och därmed inget att utvärdera.

Här blev det alltså problematiskt för det var uppenbart att det fanns konflikter mellan de olika arrangörerna i projektet. Istället för att lyfta fram de skillnaderna eller försöka lösa dem så kändes det som om  man ville dölja dem bakom en förklaring om att alltihop var ett socialt experiment och bakom ett förolämpande påstående om att vi besökare skulle ta ett större ansvar. Jag hade velat se ett starkare grepp om ämnet; Critical Whiteness.

Jag kände mig arrogant behandlad och det blev inte bättre av att det ryktades att Institutets ledning hade uttalat att den egentliga publiken var kritikerkåren i Stockholm och att deras åsikter, när de betraktade den inspelade dokumentationen, var viktigare än våra åsikter som teaterbesökare. Kanske var det den ingången i projektet som gjorde att allting kändes så tomt?

När jag sedan såg Teatermaskinens uppsättning så hade jag vissa förväntningar eftersom de marknadsförde sin uppsättning så konsekvent som ”Postdramatisk”. Nu gör vi vår ”tredje stora postdramatiska produktion” menade de med buller och bång.

Mitt intryck av Zombient var att det var en ganska klassisk dramatisk produktion som dominerades av en lång scen som utspelade sig på en psykologsoffa. Den innehöll för all del en filmvisning och ett dansnummer och en inledningsscen som kändes experimenterande men jag kunde inte känna att jag hade sett Postdramatisk teater i den bemärkelsen som jag förstår uttrycket.

Jönsson, som skrev Zombient, är en experimenterande och spännande författare med rötterna i samma förebilder som jag själv har sneglat mot men i den här produktionen hade han valt att gå en mer traditionell väg.

Inget fel med det men i fallet med Zombient hade det känts bättre att prata om föreställningen som traditionell men experimenterande inom ramarna för den dramatiska traditionen än att prata om den som postdramatisk. Som dramatisk föreställning var den fin. Teatermaskinen har länge pratat om något de kallar Schizojaget. Det kanske hade varit mer relevant att diskutera föreställningen utifrån det begreppet?

Det verkar som om begreppet Postdramatisk, i takt med att det blev allmängods, numera används i alla sammanhang. Så fort man bryter fjärde väggen så är det plötsligt postdramatiskt och så fort man konstruerar något som blir så komplext att man inte längre kan ta ansvar för det så är det också postdramatiskt.

Jag saknade, i fallet med Teatermaskinen, en problematiseringen av representationen och av idén om att vi genom inlevelse med ett subjekt i berättelsen ska kunna lära oss något om oss själva.

I fallet med Institutet saknade jag en vision om vad befrielsen ska leda till. Ifall vi problematiserar berättelsen och avstår från representationen: vilka möjligheter för kommunikation och möten infinner sig då?

Vilka möjligheter ryms i det postdramatiska förhållningssättet?

För mig handlar det postdramatiska förhållningssättet om en chans att diskutera frågor på ett skarpare sätt; antingen i relation till platsen, eller till ritualen eller (till och med) i relation till representationen och berättandet.

Vi står kanske inför en period där vi kan återvända till vissa dramatiska verktyg men göra det med en större medvetenhet?

Mishima är ett exempel på en konstnär som var i kontakt med frågor

Utan att dra alltför stora paralleller till Institutet; det har precis varit gallerinatt i Malmö, så känner jag att många konstnärer är bra på att nätverka idag. Malmö exploderar i en rik flora av kontexter, möjligheter, lokaler, aktörer, sammanhang och konstellationer. På ytan ser det ut som om det händer hur mycket som helst. Jag efterlyser innehåll, en vilja att problematisera och konstnärskap som drivs mer medvetet.

Just Malmö kännetecknas av en homogen slentrian punkighet som egentligen är ganska ängslig och som till stor del handlar om att delta, synas och att få en ursäkt för att sammanstråla men det är i stort sett samma personer som dyker upp i alla sammanhang och de gör i stort sett samma sak i vilken kontext de än dyker upp.

Visst är Malmö en liten stad, det går ju inte att göra något åt det, och visst blir vi bedövade av det eviga mediebruset men just därför har man ju ett extra stort ansvar för att förnya sig om man vill känna att man kommer i kontakt med något och i slutändan måste förnyelsen handla om innehåll, inte nätverk och kontakter.

Ett väldigt intressant projekt i Köpenhamn just nu förtjänar att uppmärksammas. Det heter Warehouse 9 och det huserar i en lokal som ligger i det som kallas Köttbyn nära huvudbangården.

Jacke Baier på Warehous 9

Warehouse 9 har fått en hel del resurser av den danska staten och gruppen använder resurserna till att skapa ett rum där konstnärer och subkulturer kan mötas och inspirera varandra. Gruppen gör alltså något som påminner om det som vi gjorde på Institutet innan Malmö stad tog ifrån oss våra lokaler och vår finansiering.

Jag var där för ett par veckor sedan på en stödfest för sexarbetare och det var en glädjande upplevelse fylld av värme och intelligens. Frågan om sexsäljares rättigheter har engagerat mig tidigare, bland annat har jag arbetat en del med den feminstiska teatergruppen Arena Baubo i Stockholm som nyligen producerade föreställningen Prostitutionstribunalen.

Sexarbetare demonstrerar för rättigheter

I Danmark är många sexarbetare oroade över den debatt som förs. Röster har höjts i landet för att man ska införa samma lagstiftning som i Sverige och nu när Norrmännen också väljer att kriminalisera sexköp så är man från dansk sida oroad över att det ska drabba även dem.

Tvärtemot vad många tror och hoppas så innebär en kriminalisering av sexköp stora problem för sexarbetarna och lagen uträttar i själva verket ingenting. Kriminaliseringen av sexköp är ett uttryck för moralism och förakt gentemot sexarbetarna.

Warehouse 9 är också en plats där artister som Heide Mortenson uppträder. Jag såg henne spela under en annan fest i lokalerna i lördags. Hon är en fantastisk artist och superlativen räcker helt enkelt inte till.

Heidi Mortenson

Jag kom i kontakt med Warehouse 9 via Gritt Uldall-Jessen, dramatiker och feminstisk aktivist. Gritt är en vital kulturpersonlighet i Köpenhamn som är engagerad i allt ifrån dramatikerutbildningar till fakirkonst. Om man är intresserad av scenkonst och bra artister kan det alltså vara en god idé att hålla ögonen på Warehouse 9 framöver.

Den 31:a i 3:e 2010, genomförde vi ett samtal i mörker på Etikett.

Tanken var att samtala om samtalet eller om samtalsformer. Det är lite grann på modet idag att ha samtal. De olika gallerierna i Malmö, Signal m fl, har regelbundna samtal med konstnärer. Lägg därtill alla mediala samtal som sker samt alla att hela utbildningsväsendet rör sig mot en pedagogik som utgår från samtalet som form så kan vi se att samtalet som idé spelar en ganska stor roll i nutiden.

Jag, som kommer från teatern, har ju funderat mycket kring samtal. Teatern är ett ritualiserat samtal. Genom en del teoretiska texter och även praktiskt arbete, mestadels på Institutet, så har jag efterlyst och försökt genomföra ett samtalsklimat som tillåter olikheter och synliggör skillnader. För att komma dit måste vi tillåta konflikten. Därför blir det också viktigt att acceptera obehaget som företeelse. Det här är förstås svårt att genomföra i Sverige eftersom vårt samtalsklimat bygger på att producera harmonier och samförstånd som raderar olikheter. Tyvärr leder det också till ett samtalsklimat som omöjliggör förändringar.

Mörker

Samtal i mörker inleddes med att vi som utgör Etikett gick tillsammans med besökarna in i ett mörklagt rum. Mitt i rummet låg det en matta. Runt mattan stod det en cirkel med stolar, fler än besökarna. Några av besökarna hade fått ficklampor som de använde för att ledsaga sig fram till sina platser.

När vi hade satt oss tillrätta och ställt in klockan så började samtalet. Det började med att Hertha Hanson förklarade att vi som var värdar hade diskuterat hur samtalet skulle gå till och att vi hade varit oense om upplägget. En del av oss hade velat skapa en viss stämning för att besökarna skulle känn sig trygga. Någon hade velat att alla skulle presentera sig för varandra. En tredje (jag) hade velat att vi skulle ta så lite ansvar för samtalet som möjligt och inte försöka skapa en god stämning.

Utifrån det inlägget så började gruppen, allt som allt nio personer så det var ingen folkrusning direkt, diskutera olika samtalsformer, vad det innebär att samtala, olika upplevelser av samtal som vi har deltagit i samt skillnaden mellan att prata och att samtala. Vi pratade om konst och samtal och om ifall konst är samtal eller ifall konst är att man producerar något som man överlämnar till andra att betrakta.

Det var förstås mycket som sades under 45 minuter och jag kan inte återge allting här. Är bönen en form av samtal undrade någon? Ja, hävdade en av besökarna bestämt. Nu råkar jag veta att den personen är religiös men likväl så utvecklade han sedan sin tanke: man kan samtala med vad som helst. Även med ting. Om jag ska göra konst med en stol så försöker jag ofta möta den stolen och ta reda på hur den vill medverka i verket…

Vi hade en mindre besökare; Marie. Marie är en pratglad flicka runt ett år gammal. Hon kommunicerade förstås mycket med oss andra i mörkret, hon tyckte nog det var lite läskigt, men det var ibland svårt att följa med i alla nyanserna i hennes resonemang.

Efter cirka 30 minuter förstod vi att hon hade försökt kommunicera ett akut behov av bajsnödighet.

För min egen del var jag tyst genom hela samtalet. Efter de 45 minuterna så hade vi en kort fikapaus och sedan hade vi ytterligare 30 minuter samtal i samma rum med ljuset tänt. Det blev en blandning av utvärdering och fortsättning på det som hade dryftats i mörkret. Till stor del diskuterade vi vad som hade hänt med diskussionen när rummet var nedsläckt. Vissa hade uppfattat det som att det blev lättare att höra vad andra sade. En del saknade möjligheten att läsa ansiktsuttrycken hos de andra. Någon tyckte att det hade varit väldigt skönt att prata i mörker.

En del reaktioner på min tystnad dök upp. Folk ville allmänt, uppfattade jag det som, veta varför jag hade varit tyst. Någon hade upplevt det som jobbigt, en annan hade uppfattat det som aggressivt och en tredje tyckte att jag bara hade försökt vara märkvärdig som vanligt. Frågor dök upp kring vid vilken punkt i samtalet som min tystnad hade övergått till att bli ett beslut och det diskuterades till viss del ifall min medverkan hade varit en form av samtalande också. Överhuvudtaget pratades det en del kring hur pass mycket kroppar och kroppsljud står för det som vi uppfattar som samtal.

Jag gav aldrig någon egentlig förklaring till att jag hade varit tyst men jag sa vid något tillfälle att jag hade lyssnat; vilket förstås var sant; men jag hävdar absolut inte att jag var ensam om det i rummet eller att lyssnande blir omöjliggjort av att man själv väljer att prata. Jag undrar varför vissa tvungen ville känna till mitt motiv för tystnaden för att kunna ta ställning till hur den hade påverkat samtalet?

Avslutningsvis pratades det en del om produktionen i samtalet, en fråga som jag såg fram emot att få höra diskuteras. Vad är det vi producerar? Vad ska samtalet producera? När är det produktivt? Vad är ett effektivt samtal? I relation till det uppsatta ämnet? Skulle vi ha diskuterat olika samtalsformer och sedan funnit olika sätt att rangordna dem?

Det här var det första av de samtal som Etikett arrangerar. Vi kommer ha fler under våren. Ambitionen är att ha konceptuella samtal istället för samtal som reproducerar samtalsformer som vi redan behärskar.

Jag bjöds in till den danska Dramatikeruddanelsen i Århus av Gritt Ulddal- Jessen för ett par veckor sedan, närmare bestämt den 23:e februari.

Syftet var att diskutera Operation Cykelhjälm, min pjäs om kriget i Afghanistan, med eleverna på utbildningen. Gritt forskar i svensk postdramatisk teater och hon skriver just nu en avhandling om huruvida det har hänt någonting sedan Strindberg i svensk dramatik.

Gritt Ulddal-Jessen

Hennes forskning tar upp mitt, Anders Paulins, Lars Noréns, America Vera-Zavalas, Jacob Hirdwalls och teatergruppen TIRs arbeten.

Målet är att studera dramatik i en postdramatisk kontext och att försöka klarlägga olika särdrag som utmärker den nutida dramatiken.

Självklart är jag  nyfiken på vad hon kommer fram till.

Jag var glad över möjligheten att få komma till Århus. Inte minst därför att jag tycker att dramatikerutbildningarna generellt saknar ordentliga diskussioner om VARFÖR viss dramatik ser annorlunda ut.

Det är inte självklart längre att teatern ska syssla med att avbilda människor men om den nu gör det- varför avbildar den människor på ett nytt sätt? Har det skett något i den samtida människosynen, i våra levnadsvillkor, som kräver att vi skildrar människor på ett nytt sätt? Har det här relevans för diskussionen om vad det innebär att vara människa i mötet med publiken?

Samtalen som vi hade i Århus kretsade en del runt huruvida Operation Cykelhjälm och annan postdramatisk text är ironisk. Gritt hade uppfattat slutet på pjäsen ironiskt. Själv anser jag att slutet är pedagogiskt på ett, möjligtvis, bisarrt vis; gör inte som huvudpersonen, men frågan om ironi är förstår relevant när det kommer till textens förhållningssätt till genren, Road Movien, som Operation Cykelhjälm hänger sig åt.

Pia Niemi och Rafael Petterson i Operation Cykelhjälm

När jag skrev pjäsen hade jag under en längre period sysslat med att förstöra alla tänkbara former i dramatisk skrivande. I och med Cykelhjälm valde jag istället att njuta av en genre - att med all tydlig vulgaritet tillåta mig att frossa i Road Movien som form. Jag är inte säker på att valet att skamlöst använda sig av en genre nödvändigtvis är ironiskt, det kan mer ses som ett Deleuzianskt kopulerande i syfte att penetrera det problem man hanterar (berättandets), men en viss distans infinner sig förstås till materialet när man tar upp ett angeläget samtida ämne och sedan speglar det i en tydlig populärkulturell förlaga (Apocalypse Now och därmed Road Movien).

Jag tänker mig att den distansen är fruktbar. Den hjälper till att sätta saker i perspektiv och den för fram ämnets diskussionen. Framför allt var det kul för mig som dramatiker att skriva på det viset efter att ha sökt kontrollförlust under så lång tid- det är förstås frigörande att hänge sig åt lust och eftersom konstnärligt skrivande nästan alltid utgår från att skapa något av ingenting så kan en tydlig förlaga vara kreativt förlösande. Den kan medföra en begränsning som hjälper kreativiteten på traven.

Idén om originalitet dog för hundra år sedan.

Vad förlöstes i och med det?

Vilka möjligheter infann sig för skrivandet?